Ung Jakt

Har varit hemma nu i cirka 1.5 timma, lyckades skjuta 5 nötskrikor.
Nu får väl majsen vara ifrån fåglarna ett litet tag iallafall! :)

Sitter nu på majstjuvarna med 22:an, har suttit fem minuter och en ligger redan. Nytt inlägg kommer senare om jag skjuter några fler!

Nu sitter jag på rävåteln och pappa på grisåteln.
Än så länge har det skuttat en hare på 10 meter från tornet..

Idag gav vi oss ändå ut i frosten.
Zimson väckte 15min efter släpp, tystnade några minuter, väckte igen, tyst några minuter, sen var det fart på det. Buktat fint i 25 min, nu drog det iväg, hoppas det vänder, som det gjort så många gånger förr!

Dagens pass:

Ikväll gör jag ett försök på grisen, väldigt aktivt här men vet ingen tid då de brukar komma.
En åtelkamera uppe nu hade vart perfekt!

Än sålänge är det bara nötskrikor framme..

Jägaren Naturbrukaren skriver flitigt om vargproblematiken på sin blogg, men han har skrivit en gripande skildring av schillerstövaren Tildes sista timmar i livet. Jaktjournalen publicerar nedan berättelsen i sin helhet.


De är flera som river ur min kropp, minst två, kanske tre. Svårt att avgöra när man är i underläge men alla sinnen säger att det är över nu – mitt liv som jakthund.

Min näsa hade redan berättat att det började bli tid för jakt. Den tvåbente flockmedlemmen hade ställt fram ryggsäcken, ordnat med sina gröna kläder, smort in sina extratassar och fixat med den märkliga pinnen av metall. Han hade också låtit på ett annat vis när han pratat med andra – gladare, piggare och med illa dold förväntan i rösten.

Lukterna och husses beteende var alltför bekant för mig. Bekanta och förknippade med den tid på året då jag står i centrum, när jag får springa fritt och göra det jag är bäst på – jaga.

Sommaren är en pina för mig. Milslånga oändligt tråkiga promenader efter grusvägar ständigt kopplad och fråntagen friheten att själv utforska omgivningen. Hur långt husse än väljer att gå med mig, blir jag aldrig riktigt nöjd eller trött – jag är en utomordentligt vältränad och intelligent individ som kräver mer än de fyrbenta artfränder jag sett bäras runt i handväskor – jag är en jakthund.

Nå, vem är jag då?

Jag är Schillerstövaren Tilde, Sveriges äldsta hundras. Med svart mantel, bruna slanka ben och pigga ögon lämnar jag få oberörda. Bruno Liljefors har målat mina anfäder med sin karakteristiska penselföring och känsla för natur. Vi, Schillerstövarna kunde ha varit Sveriges nationalras om inte vår skapare, Per Schiller varit av för enkel börd. Platsen vigdes i stället till Hamiltonstövaren som togs fram av Greve A.P. Hamilton.

Det är förfärligt länge sedan allt det där. Vi är färre nu än vi brukade vara. Ja, inte bara vi schillrar utan också andra jakthundar. Jag har mött dem alla faktiskt och jag har märkt att något förändrats – stiliga, fullt friska och väldoftande fyrbenta vänner har plötsligt försvunnit. Deras tvåbenta flockmedlem har däremot dykt upp i bland men doften av min artfrände har varit oroväckande svag, så svag att jag förstått att de inte längre finns.

Men, jag skall inte ligga här och grubbla över tider som varit. Solen har precis titta upp, det spelas en melodi från husses sovplats. Dags att göra sig redo för dagens äventyr.

Det är nionde året vi gör det här tillsammans. Jag vet precis vad som gäller, vilka förväntningarna är, hur samtalet går och hur haren skall överlistas. Jag vet också att det är svårt så här i början på säsongen, undervegetationen gör att doftspåren blir diffusa, ljudbilden inte helt pålitlig och jag får ständigt gräsfrön i ögonen.

Men, det är en del av tjusningen. Haren och emellanåt någon räv har alltid övertaget eftersom de är uppväxta i biotopen, följer dess skiftningar över tiden och vet vilken väg som är snabbast, som lurar mig, gör att jag kommer efter. Om jag springer för snabbt eller skäller för skarp försvinner räven under mark och med det är jakten över för min del.

Med räven gäller det att springa lagom fort och skälla lite lekfullt, så att han vill vara med på noterna. Att följa honom är inte svårt jämfört haren. Herr och fru räv avger minst sagt tydliga doftspår och deras trixande lurar sällan mig. De kan hoppa över bäckar och upp på stora stenar men förr eller senare avslöjar jag deras krumbukter och kan återta min musik och mitt spänstiga steg.

Haren däremot är svårare, han luktar knappt, springer bakåt och gör avhopp som kan få den mest rutinerade stövaren att tappa koncepten. Men, jag som varit med så många år vet hur jösse skall drivas.

Bilen bromsar in. Jag vet att vi är framme, inte för att bilen stannat utan för att jag redan känt dofterna av jaktmarken. Bredvid mig i bakluckan ligger vedträn. Husse och hans vän gör alltid upp eld när jag
jagar.

Husse tar ömsint mitt huvud i sina båda händer, tittar djupt in i mina ögon och pratar med varm röst om dagens jakt – det är premiär för året.

Han stryker kopplet, klappar mig lätt på sidan och manar bekant.

- Ja, gå’ta haren!

Jag springer uppåt längs slänten mot skogsbrynet, där ungskogen tar vid. Det rinner en liten bäck där. Gräset och örterna är givna betesplatser för haren och ungskogen bjuder på skydd från rovfåglar och rävar. Här brukar det finnas spår av hare.

Jag andas in hela omgivningen samtidigt som jag förflyttar mig, känner av hur terrängen väljer min väg genom marken. En aldrig så liten nyans av hare kan skönjas i mossan. Jag stannar upp och samlar på mig information om haren – den var här för en stund sedan.

Nu börjar pusslet.

Harar hoppar 2 000 skutt per natt. Har jag otur är jag alldeles i början av den hoppserien och då tar det lång tid innan jag finner hans gömställe. I bland har jag tur och kommer in mot slutet. Då är det inte långt till han är på benen.

Jag är varm i kroppen nu efter dryga timmens arbete. Värmen gör vittringen osäker men jag är utvilad och koncentrerad. Maximalt fokus på harens nattliga eskapader, jag reder ut dem en efter en. Skillnaderna är små men min näsa känner dem och min hjärna vet hur de skall sorteras – nytt, gammalt, annan hare, tjäder och en sork.

En ny doft dyker upp – en skarp doft av rovdjur.

Mer hinner jag inte uppfatta innan jag vräks omkull i mossan. Jag skriker rakt ut i förvåning och rädsla samtidigt som jag känner en brinnande smärta från ljumskarna, magen. De är fler som river i mig och de är stora, mer än dubbelt så stora som jag. Jag kan inte skrika mer, en av dem slår sina käftar över min hals.

Det här är ingen lek, trycket över halsen är på allvar – jag står på matsedeln.

Jag var stark, vacker och fulländad. Jag var min tvåbente flockmedlems bäste vän, en del av hans liv. Vi hade oändligt många minnen tillsammans – han, jag, hararna och skogen.

Jag var jakthunden Tilde. Jag blev nio år.

Idag var det rådjursjakt med Zimson på marken.
Jag fick förhinder och kunde tyvärr inte vara med så det vara bara Nicke och Johan.
Zimson gjorde ett upptag efter 25 minuter ( inte oväntat ) en kvart senare var det full fart i skogen.
Halvtimme senare fick Johan rensa pipan i sin kombi på ett smaldjur. Effekten var knall och fall.
Detta var alltså för gången för iår som 12-åringen fick dofta rådjur i skogen.
Att han fortfarande driver så pass bra är helt sjukt..
Hoppas jag kan vara med nästa helg då det förmodligen lär bli att gå ut igen.

Jag och Nicke uppskattade ca hur många rådjur vi skjutet för honom under dessa år, vi hamnade på runt ca 30-35 talet.
Fruktansvärt duktig må jag säga, synd att vi inte lyckats avla på honom!

Bild som pappa Nicke skickade idag

Det har vart en seg dag, nu sitter jag på pappas grisåtel.
Batteriet är slut sedan två dagar, men kanske kan grisen komma.
Igår såg jag ett smaldjur, pappa såg på morgonen ett smaldjur. På kvällen 1 get med dubbel kid ( två bockakiddar ) och ett ensamt som han knappt kunde se vad det var för något.
Men INGA ÄLGAR!
Vad beror det på?
Nu sitter alla 4 ute denna eftermiddagen, än sålänge är det lugnt, men det är ju nu det börjar "hetta till"..

Morgonen var lovande, dugg och vindstilla. Men ingen av oss såg någonting, inte ens en liten hare.
Jag hade ekorre en halvmeter ifrån tornet visserligen, engångsupplevelse typ.
Åkte sedan hem ett par timmar och nu har jag fått äran att sitta här på Johans marker.
Mycket björkar till älgen och även en spridare till grisen. Dock så är det väldigt dålig aktivitet på hans åtel, men vi får väl se..

Dagens resultat: 0 älgar, 0 vildsvin, 0 dovhjortar.
Underbart fint väder ute, meeen vad det blåste och blåste.
Det resulterade i att jag ingen av oss såg någonting på passen.
Jag såg ett smaldjur när jag skulle gå och fika, såg två hjortar springa över vägen när vi skulle åka hem på morgonen.
Imorgon ska vi först vaka sen försöka dreva lite om det går.

Fint väder!

Satte mig vid detta tornet på morgonen, än sålänge är det lugnt.
Brakat några gånger till vänster, vi får väl se om något vill dyka upp.
Ikväll blir det stegtornet!

Nu är det färdigpackat, bara att sova och vänta!
05.00 ringer klockan..

Nu börjar man ladda för älgjakten som börjar på måndag, vi har ingen stor mark som vi jagar på. Ca 130 hektar..
Så vår tilldelning är obegränsat med kalv på tre dagar. Skjuter givetvis bara en!
Sen är vi med i ett stort jaktlag där vi har tilldelningen 4 vuxna, 4 kalvar.

Ett stort lycka till, till er som går ut med era hundar för att jaga rådjur idag!
Dröjer innan vi gör det..
Hoppas på att det skriva många ny blogginlägg imorgon som man kan läsa :)

Bild på mitt livs första rådjur från en av förra årets rådjursjakter!